Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1852, sida 2

JzziäZZ — ————————— — stämda skilnad, som mellan den vilda Indiadanen, hvilken icke erkänner någon annan herre öfver sig ån naturen, och Indianen i ståderna, hvilka genom slafveri nåstan blifvit ett djur. — Hvem år du? frågade Berrendo honom, något förtretad. — Se, det år just skillnaden mellan oss två, svarade den obekante lugnt; du vet icke hvem jag år, men jag vet, hvem du år, nämnligen en vån af Don Ramon Rayon, hvilkens spår du sörgåfves söker. — Hvem har sagdt dig det? frågade Berrendo håftigt, och något förargad öfver att se sig så genomskådad. — Det har din låtsade likgiltighet, som dock icke kunde narra mig, når dn frågade efter Don Ramon i kaffehuset. Det uttryck af missbelåtenhet jag nu ser i ditt ansigte bevisar att jag tråffat rått, och nu har du kommit in i kyrkan, för att tråffa de personer, hvilka uppgåfvos för dig vara de enda, som, om de ville, kunde såga dig hvar den finnes, som du söker. Dessa personer äro de döda, hvilkas grafvar man oroat. Fråga dem nu, om du kan förstå deras stumma språk, du, som icke en gång kunnat få lefvande att tala. Dessa besynnerliga ord, yttrade i en allvarlig ton, satte Berrendo i stor förlågenhet. Han