Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1852, sida 2

för Carlier, den yngre Napoleons Fouche. Carlier fruktade fremlingarne, de tyska emigranterna och revolutionsmånnen, de utlåndska folkmassorna, hvilka, för att tala med Sallustius, sammanflöto i Paris sicut in sentinam. Mårkvårdigtvis gålla för nårvarande tyskarne i Frankrike lika mycket för att yara anstiftare af revolutioner, som fsransmånnen i Tyskland. Begge låndernas polis quittar tacksamt med hvarandra för den erhällna revolutionära propagangan. I Paris bör man icke sörundra sig härölver, då förstaden St. Antoine stådse Jemnar en betydande kontingent af tyska arbetare till frihetsstriderne. Carlier ville såtta en damm emot fremlingarnes tillströommande, tyckande sig hafva mer än nog af de revolutionåra elementer, som redan föresinnas inom samhållet; emellertid år Carlier icke mera prefekt i Paris, han har fallit tillika med den gamla ministeren, och de mortuis nil nisi bene! Carlier var en dugtig polisprefekt, icke endast en demagogjägare! I en stad sådan som Paris kunna endast betydande personligheter förestå denna post, så mycket mer, som i anseende till den i Frankrike herrskande centralisationen denna posts betydelse stråcker sig långt utom Paris. Carlier år ingen republikan, han år orleanist, men skulle alltid gälla för demagog, jemförd med en preussisk polispresident. Man må icke förvexla de franska royalisterna, ja till och med legitimisterna med de tyska — nåstan alla vilja de håfva monarkien byggd på demokratisk grund, emedan allt annat i Frankrike vore en omöjlighet, en absurditet. Sålunda har Carlier sjelf tillförene förklarat sig för allmån rösträtt och afskaffandet af lagen af den 31 Mej. Besynnerligt nog tråder han tillbaka från sin post nu, emedan presidenten gör detta populåra programm till sitt eget. Man förmodar, att Carlier, för sin beklagliga inveckling i Lingot-dor-lotteriets angelågenheter, som dagligen ådragit honom nya angrepp saf pressen, gripit till det första båsta tillfålle, satt medelst ett språng åt sidan aflågsna sig från den politiska skådeplatsen. Hötel de ville på högra Seine-stranden hör äfven till pariser-administrationens centralpunkter. Seine-prefekturen har för nårvarande sitt såte der, hvarest i alla tider varit pariser-insurrektionernes masugn. Kommunen Paris, dyster i åminnelse, öfverbjöd härifrän Conventets terrorism — här utvecklade Hebert och Chaumette atheismens fanor, ånda till dess I Robespierre uppkastade sig till Guds ombud I och skickade kyrkoskändarne till guillotinen. Hår öfverstod Robespierre sjelf de sista ögonblicken af den stora krisen den 9 Thermidor, befriad från conciergeriet, ånnu en gång lifvad af hoppet om seger, dukade han dock under för konventets och sina fienders magt. Ett skott krossade hans kåke, Henriot, Coffinhal o. a. kastade sig ut genom fönstret, för att undgå Thermidoristernas straffI dom. Mellan Tuilerierna och Hötel de ville slög mången adjutant med verldshistoriska missioner fram och tillbaka, långs Seine-quaierne, öfver Pont-neuf. Här, i Udtel de Ville, slutade juli-revolutionen, då Lafayette, mannen af det orubbliga förtroendet, som stådse ville rådda fribeten tillika med konungarne, men störtade begge i förderfvet, omsamnade Ludvig Philip af Orleans. I Februari 1848 thronade hår den provisoriska regeringen, i hvilken Lamartine, la vain de Macon, som Ludvig Philip kallade honom, genom guddomlig inspiration blef republikan. Dock, når han som bäst i apokalyptisk hånförelse såg Patmos dufvor flyga öfver jorden, och hångde sina diplomatiska fridsbref kring deras hals, för att kringsåndas till all folk — just då begyntle den blodigaste af alla slagtningar, juni-insurrektionen, att dåna genom rue St. Antoine, till dess en solbrånd soldat från Afrika trampade den till stoftet, i republikens, men i en ordningens republiks, namn. — —