Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1852, sida 2

sena timmen och den obehagliga lukten, allt våckte hos honom en ängslan, som aslöstes af en ännu hemskare sinnesrörelse, då han tyckte sig se en mensklig gestalt eller snarare en aflidens vålnad, uppstiga ur en af dessa grafvar. Berrendo hyste aldrig fruktan för lefvande, ej eller var han rådd för de döda på valplatsen, men i den sinnesståmning, hvari han nu befann sig, kunde han icke afhålla sig från att spritta till af förskråckelse; han blygdes dock i samma ögonblick deröfver, då ett hånskratt nådde hans öron. Raskt närmade han sig den, som så dfverlemnade sig åt sitt glädtiga lynne; skuggan antog beståmdare former, och han igenkånde sin granne från kaffehuset. Dennes ena öga — ty han var enögd — blixtrade ånnu af den ironiska eld, som Berrendo redan förut bemårkt. Hans långa hår, som var benadt ölver tinningarne, blottade en kraftfull panna och ett starkt markeradt ansigte, en mun och ett dga, som buro lika beståmda drag af slughet och lugn beståmdhet; hans skinn var så solbråndt, att man låtteligen kunde draga i betånkande att han tillhårde den hvita menniskorasen. Kort sagdt, mellan den man, som Berrendo sett för nåra få Ögonblick sedan, och den, som nu plötsligt stod framför honom, var samma be