Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1852, sida 1

ning utfårdadt tillständsbref. Denna indragningsmakt kan ej illuderas säsom förhällandet varit i Sverige. Hvarje tidning år således öfverlemnad åt regeringens nåd. Man anser, att det år i synnerhet de stora tidningarne, som vederbå rande vilja åt. Man utpekar enkannerligen J. des debats, såsom den första som kommer att erfara den nya lagens strånghet, enår regeringen fruktar dess inflytande på salongerna och dess opposition, som dock i verkligheten endast yttrar sig i den vålaaliga tystnad den iakttager över regeringens mesyrer. Det skall hafva gått bra långt, når äfven en säden opposition anses för farlig. I afseende på valen ingenting nytt. Det synes, som pluraliteten af valmånnen skulle afhålla sig från allt deltagande i dem. Somliga finna den rol, som blifvit lagstift. församlingen beskård, elltför inskränkt och underordnad, för att bry sig om hvilka som blifva medlemmar deri; andra, som hafva i friskt minne Patries samösa artikel, hvari hotades, att om lagstift. församlingen ej fullkomligt öfverensståmde med vederpbörandes id6er, så rsinge man börja på nytt igen-, befara att framkalla nya kat strofer, om de gifva sina röster åt oppositionens kandidater. Valkampen synes alltså icke blifva serdeles liflig, icke en gång i sjelfva Paris. För öfrigt. då alla slags valkomitter äro absolut förbjudna, år det nåra nog aldeles ombjligt att oppositionen kan bli ense om valet af sina kandidater. Bland dem som i Paris komma att afhålla sig från valen år ålven medlemmarne afarbetareassoctationerna. Efter stora ansträngningar — skrifver en korrespondent i ÅIIndependence belge — och enorma upposlringer, hafva medlemmarne af dessa föreningar lyckats bereda sig en ungefår lika dråglig stållaing som de skulle kunnat hoppas hos sina förra patroner; men de frnkta, att den politiska års, som man 8ilver deras system att arbeta för gemensam räkning, skall blifva en anledning till föreningarnes upplösning genom staten och komma dem att sörlora resultatet af så många mödor och försakelser. Denna deras fruktan skall ocksä, enligt hvad man tror, verka, att de icke deltaga i valen.Det skrifves från Paris under den 15 dennes, att man anser för såkert, att hufvudstaden icke skall vålja några representanter, som åro fiendtliga mot styrelsen och att alla de kandidater, som understödjas af henne, skola blifva valda. Den enda allvarsamma fara, som Bonapartes kandidater hafva att låpa, år att för få valmån infinna sig vid urnan. Flera legitimister beråttas anmoda regeringen om dess understöd vid valen; såsom grund till detta steg uppgifves deras hat mot orleanska familjen, hvilket delas af Bonaparte. Bonaparte har nu, sedan han kompletterat sin stab, följande adjutanter: divisionsgeneral Roquet, brigadgeneralerna Canrobert, de Goyon, de Cotte och de Montebello, ösversterna Espinasse, de Lourmel, Edgar Ney, de herille och Vaudrey och öfverstejöjtnant Fleury. Dessutom kommer -prins -presidenten att omgisva