Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1852, sida 1

——————— I tidens håndelser. och Don Ramons namn nåmndes flera gånger, mera med ett irroniskt ån fiendtligt uttryck. En enda af alla dem, som befunno sig i kaffehuset, tycktes icke deltaga i det som sades omkring honom. Hans klädsel var i intet hånseende olik de andras, som omgåfvo honom: hans ansigte var icke lått att urskilJa, der han satt i den mörkaste delen af butiken, ty han stödde pannan i sina hånder, och långa härlockar hångde ned öfver dem, liksom pilqvistar skakade af vinden, och dolde hans ansigte. Då och då mårkte dock Berrendo, att den obekantes blickar stadigt fåstade sig på honom. — Har Don Ramon tågat hårigenom? frågade Berrendo en af gåsterna, söm nåmndt ordet guerillachef, och låtsade tillika, som om aro. Innan Berrendo erhållit svar på sin fräga, fåstade den obekante på honom en blick, sin förtåring och aslågsnade sig. — Ja visst har han det, lydde svaret, och hår i kyrkan finnas folk som nog kunde såga, om de ville, hvad det blifvit af honom, som vanhelgar de dödas grafvar. han aldrig hört det minsta om det ryktet, att Don Ramon skulle hafva tägat igenom Pucuhvari målade sig ett ironiskt förakt, betalte i I