Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1852, sida 1

h — Ett vanhelgande? uppbrutna grasvar? detta vara för Berrendo besynnerliga upptäckter. Han önskade veta mera; man sade honom, att han borde vånda sig till kyrkobetjeningen. I skymningen begaf sig då Berrendo till kyrkan; han skulle just stiga Öfver dess tröskel, H 2 då en smårt sigur nårmade sig honom, och han igenkånde den unga, vackra flickan, som LJ . 2 ännu beständigt var förnämsta föremålet får hans tankar. Hon kom ut ur kyrkan, och Berrendo skyndade att råcka henne vigvatten med singerspetsarne, i det han med läg röst och passionerad blick sade till henne: — Saliga åro de ögon, som få se paradisets ångel två gånger på en dag! Himlen vare tack, som åter låtit mig tråffa er. Den unga flickan rodnade och svarade icke; men en åldre qvinna, som gick bakom henne, åtog sig svaret. — Den lyckan kan ni behålla för er sjelf! sade hon med barsk ståmma, ty det år ingen 8 Lä . som delar den med er. Gå er våg, om jag sår be, min unga herre, som har så brått om att råcka vigvatten och såga vackra osanningar. — Jag ber om förlåtelse, min aktningsvårda dam, svarade Berrendo, skulle ni icke kunna visa mig den tjensten att gifva mig en el