— — — — re, än vissa utmårktare personers manie, att kanonisera sig sjelfva, medan de ännu lefva; hvem vet vål om icke en framtid fåller en helt annan dom öfver dem ån nutiden? Man må gerna skrifva allt möjligt om det så måste ske, manuskripter, bref, tvåttnotor m. m. — men inga koketta och pretensiosa deviser för något aslekteradt album; det kan, enligt min oryggliga åsigt, endast den göra, som beherrskas af såfänga och egenkårlek. Hålsa ni derför edra kommittenter från mig — men min handskrift ger jag dem icke. — Nå, så gif mig åtminstone er hand, att jag måtte få kyssa den för den vackra och riktiga kånsla som motiverat edert afslag. För att vara den. första visiten hade jag redan stannat för långe och tog derför alsked. De vänligaste hålsningar och hjertligaoto uppsordringål, att snart återkomma, led: sagade mig, och jag begaf mig nu åstad på den långa vågen till stadens medelpunkt. Jag hade många intryck att sörarbeta. Det första och mäktigaste var naturligtvis den angenäma känslan, som alltid genomströmmar och uppvärmer oss, då vi kasta en blick på en förtrolig och älskvärd huslig krets, då vi der funnit mannen såsom man och hustrun såsom maka, hvar och en på sin råtta plats, och båda förenade genom den innerligaste harmoni. Snart trångde sig dock någonting annat mindre glådjande i förgrunden: Huru stod det till med min theori öfver qvinnans författareskap? Den goda låsaren inser vål, alt jag icke så lätt ville gisva med mig, men å andra sidan tycktes mig fru Carlen icke helt och hållet vilja passa in på milt system; hon var qvinna, en sann qvinna, i ordets båsta betydelse, men hon var älven en god försattarinna! Jag var ganska illa till mods; för och emot svåfvade om hvarandra i mitt hufvud, och långe var det osåkert, hvilketdera skulle segra, men åndtligen kom den asgörande stunden. Må det nu hasva varit af egensmne att stå sast vid en sörut sattad mening, eller att detta chaos af stridiga äsigter verkligen klarnat till objektivitet — jag vet det icke. Nog af, jag sökte ordna mina förvirrade ideer och kom till ett resultat, öfver hvars större eller mindre vårde den benågna läsaren må döma: Fru Carlen, så resonerade jag, var icke född till författarinna, hon hemtade icke sina ideer ur sitt inres medfödda rikedom, utan förhållandena hafva gestaltat sig så egendomligt, att hon, vid den ålder, då qvinnan vanligen rör sig inom det husliga lifvets trånga gränser, trådde ut i den vida verlden, i den majestätiska naturen, och der öfvervåldigades af de intryck som stormade på henne. Att harmoniskt bearbeta dessa och klåda det bearbetade i en vacker form — det var den naturliga och måktiga drift som lefde inom henne, det var hennes talang. Så långe hon behandlade sådana åmnen, som hon hemtat utifrån, så långe hon målade det fråmmande som hon tillegnat sig — så långe kunde hon stå likberättigad och lika högt som någon man; men når detta åmne blir uttömdt — och det måste, åtminstone hvad den yttre formen angår, småningom gå derhån — och hon då icke har nog sjelskännedom och mod alt bortkasta pennan, om hon, lockad af begåret och vanan att skrifva, griper till sitt eget inres heliga skatter och prisgisver dem å! hopen, då nedsjunker hon till alla öfriga försatiarinnors låga ståndpunkt, och då förlorat hon, likasom dessa, den rena qvinlighetens dyrbara skatt! — Ungefär så argumenterade jag, och jag måste verkligen tillstå, att jag nu, en lång tic derefter, tycker mig finna bevis på riktigheten af denna åsigt. Fru Carlens senaste ar beten, -Ett rykte och -Förmyndaren, å ro ojämnförligt svagare ån hennes föregå ende, och visa, att hon hvarken haft no sjelfkånnedom eller mod att i råttan tid ned lägaa fårfattare-nennan. Jag fårhigår del