Hennes hufvud, hennes väl formade ansigte och hennes axlar voro omsorgsfullt betäckta af en hvitoch blärandig kattunsslöja. Den unga flickan hade kastat en hastig blick på ryttaren, hvilket denne icke mårkt, och då han sjelf började att betrakta henne, håll hon sina ögon sästade mot jorden. Ryttaren kunde icke se annat ån två mörka hårflåtor, hvilka rundade sig öfver hennes såsom elfenben glatta panna. Nedanför klådningen sramstucko två små fötter utan strumpor, men med svarta atlas-skor, och den unga flickans mantilj dolde icke två hvita hånder, hvilkas vålbildade, tåcka fingrar med stor behåndighet rullade cigarrerna. — Vid ånglarnas moder! sade den unga mannen för sig sjelf, det förekommer mig som om jag hade mycket att såga den hår vackra flickan. Och då blyghet icke tycktes vara vår ryttares hufvudfel, tog han hösligt af sig hatten och låt hjulen i sina jernsporrar klinga mot sin gångares sidor, så att denne, lydande hans hand, gjorde en af sin prydligaste kaprioler tått vid ingången till huset. Denna manöver kom så plötsligt, och hästens skor stampade mot trappstenarna så nåra den unga flickan, att hon icke kunde qvåfva ett litet ångestrop, och gjorde dervid en hastig rörelse åt sidan.