Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1852, sida 2

Viktor, för hvilken det nu började blifva mer klart och redigt i hufvudet, gaf till ett hjertligt skratt och svarade: — Jo, jag sitter och citerar spöken, ser herrn. Det skulle mycket roa mig att veta, hvem herrn egentligen år, ty nu mårker jag, att herrn inte längre år min vålnad. — Men, jag förstår inte ett enda ord af allt det hår. Förklaringar följde, och Axel — så hette den supponerade vålnaden — upplyste om, att han spökat på en annans rum. — Jag ber tusen gånger om ursåkt, min herre, svarade han med synbar förlågenhet öfver upplysningen; hade jag varit riktigt nykter, skulle aldrig en sådan oartighet fallit mig in. Jag misstog mig bara på mitt rum, som år i samma -kasern-. — Tyst med alla de der ursåkterna. Det hörs, att herrn aldrig varit i Lund förr, då herrn inte vet, att gåstvånner ej generar sig, i sådana fall som detta. — Jag år herrn mycket förbunden. Förhållandet år verkligen, att jag nyss kommit hit från Halmstad, för att ta min studentexamen i terminen. Nägra Halmstadsboar af mina vånner hade bjudit in mig på Stadshuset i går afton, och det var derför ....