Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1852, sida 1

RAAAA — miljen såg jag endast såsom hvita skepnader. Mannen var köpman; han företog en resa och lemnade de hvita skepnaderna hemma. — Sent en afton satt jag i mitt ensliga rum och studerade i Koranen den tartariska theologien, då jag under mig i harem fick höra ett fårvirradt, ångsligt skrik af qvinnooch barnröster om hvarandra. Jag trodde att vi blifvit öfversallna af tjufvar, skyndade ned, bevåpnad med två terzeroler och såg en Tartar, som bemådade sig att bortslåpa en af de hvita gestalterna; det var systern Muzzurim. Når hon fick se mig, ropade hon: — Jag vill icke bygga något hus med honom; du måste rådda mig! — Två andra tartarer voro i harem sysselsatta att fasthålla de andra qvinnorna. Jag stod framför den första gruppen och bemödade mig att förstå hvad som föregick. Att bygga ett hus med hvarandra betyder hos Tartarerna — att gifta sig med hvarandra — dock hörer icke, såsom hos Kalmuckerna, någon enlevering till bröllopsceremonierna och anvåndes endast stundom med flickans samtycke, om hennes föräldrar redan förut mottagit köpesumman af en annan man, och hon således redan blifvit förlofvad. Det år svårt att röra sig emellan alla de fina trådarna af de menskliga bruken och sederna. Hos Tartarerna ådrager man sig också förakt om man Öfvergifver en qvinna eller ett barn i farans stund. De skulle kanske med hån hafva bortjagat mig. Den fråga jag hår skulle afgöra, var således endast, om en flicka år i fara, når hon tvingas till åktenskap. Men jag tånkte: han kan komma igen en annan gång, och sade derför: — Eftersom flickan anropar mitt bistånd, så måste jag, enligt profetens ord, nedskjuta dig, om du söker bortföra henne inför mina dgon. Fördelen af vapen var på min sida; han drog sig således tillbaka till sina kamrater. Följande dagen öppnades dörren till mitt rum och ett långt tåg af mån, qvinnor och barn intrådde. Modren förde sin befriade dotter till mig, nämnde mig vid mitt tartariska namn och sade: — Abdullah! Du har befriat mitt barn; du år nu min son, och hon år din syster. Alla de andra, stora och små ropade nu om hvarandra: — Min broder! min onkel! min kusin! min svåger! De hoppade rundt omkring mig och gjorde dagen till en verklig högtidsdag för mig. Jag hade nu tillträde till alla mina slågtingar, vågade betrakta deras obeslöjade ansigten och afmåla dem till ett minne. Hr Kiesewetter hade i en by på södra kusten af Krim funnit tillslykt hos en tartarisk prest. Hans inblandning i den der kårlekshistorien hade blifvit mycket illa upptagen af den Tartaren, som ville bortröfva flickan, och denne traktade efter hans lif. Familjefadren hade återkommit hem och hr K. såg sig nådsakad att påskynda sin afresa från Baktschisarai. Den lilla byn, der han fick skydd, finnes modellerad bland hans samling. Der ser man