Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1852, sida 1

som ett cap finis terre. Men jag vet, att Lundagårds Gluntar i viss mån åro allmånhetens gunstlingar (det gåstvånliga mottagandet under deras Christianiasård, skälarne, hurraropen och blomsterregnet tyckas bekrälta min förmodan); jag vet, att man vid den ynglingaåtl, som i Lund, Köpenhamn, Christiania och Upsala svurit att stå eller falla med ljusets fana, fåster många förhoppningar; jag vet, att teckningar ur detta vexlande lif, som kallas studentlifsel. el piga fa ottagas alldeles utan interesse. de der hvarför jag fi j nf. gifva dessa små cudens--l-S Cresatt mig ut fröjder och sorger, gripna direkte ur verkligheten och omedelbarligen daguerrotyperade i skizzens form. Öfver deras större eller mindre vårde tilllåter jag mig inga anmårkningar, hvarken pro eller contra; de slags blygsamma författare, som jemnt tala om sin svaghet-, sin vosörmåga att fullt tillfredsställa en bildad allmänhets fordringar o. s. v., förekomma mig som procentare, hvilka ej läna ut sina Pengar, utan att vid hvar skilling klaga ösver sina små tillgångar, tidernas dyrhet, låntagarens stora fordringar etc. — de åsyfta båda att håja vårdet af sina prestanda. Må det i stållet tillåtas mig att yttra mig öfver mitt lilla arbetes plan.