Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1852, sida 1

likt. En annan orsak till nämnda förhällanII de torda åfvon vara don, att efter och i följd saf söreningen med Norge, några af de svenska grånsståderne blifvit i hög grad lidande, men deremot några af de norska på de förras bekostnad vunnit vålstånd, emedan den lågre tullen i Norge på vissa utlåndska varor föranledt en betydlig handelstrafik dermed från norska sidan på Sverige. Men den arbetsförtjenst de nyssnåmnda svenska stådernes nörelse förut gifvit den fattigare klassen så inom ståderne som utom dem, följde naturligtvis med rörelsen, och om arbetarne derpå följde efter, synes deruti icke ligga någon anledning till skryt Öfver egna nåringsutvågar. En föråndring deruti kan ske hvad dag som helst. Det vore synd att harmas, når man har så goda skål att le; och vi hafva derföre icke utan nöje följt vår norska kolloga under hans skroderier om sina qvartettspelande bönder och Norges rikedom på nåringar; men når han, utan den ringaste anledning , vågar fråckt insinuera om fördersvad moralitet hos svenska nationens högsta klasser och en stor del af dess intelligensk, då synes oss den norska osörskämdheten vara något för stark, och vi fråga våra låsare, om icke en dylik nidskrifvare förtjenade laga nåpst. Det år en allmånt erkånd råttsgrundsats att hvar och en får sin heder och oskuld tillgodonjuta, så långe icke motsatsen deraf blifvit honom bevisad; och det år tillochmed bland enskilde öfligt, att ingen emot annan fram kastar årekrånkande beskyllningar utan bevis. Men emot svenska nationen vågar en norsk tidningsskrifvare gång efter annan slunga de skändligaste beskyllningar, som icke blott åro obevista och obevisliga, utan hvilka han icke en gång gör något försök att bevisa. Vi hemstålla, om icke ett sådant beteende år lika nedrigt, som det år oförskåmdt. Det skulle vara under vår vårdighet, såsom svenskar, att bevisa den norska smådeskrifvaren att han ljuger, då han icke ens med ett enda faktum sökt göra sig trodd; men vi bedja våra låsare observera, att dessa upprepade (det år nu 3:dje gången inom lika många månader) insinuationer emot svenska folkets moralitet, såndas oss icke från Ryssland eller någon annan nation, hos hvilken vi kunde vånta mindre vånskapliga tånkesått, utan från Norge — från ett folk, som vi kunde hafva krossat och tillintetgjort, men hvilket svenskarne med ofantliga uppoffringar befriat från en annan makt, utan att sjelfve derför taga den ringaste lön, och som har Sveriges ädelmod att tacka för den frihet ), som nu gör dem så uppblåsta, och det lugn, i hvars skygd de nu emot oss utsånda sina giftiga pilar! — I förlitande på den 1814, så behåndigt vunna sjelfståndigheten och på det lilla vålstånd, några års lyckliga fiskerier och frakt fart gisvit dem, glömma de, att allt detta år så prekdrt som möjligt. Vi skulle icke behåfva mera ån att slåppa dem af på egen hand, och det skulle, efter all sannolikhet, inom 14 lagar vara slut med den sjelfståndighet, som xt 1814 inom lika lång tid fråntogo dem, AOOO— ——