Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1852, sida 1

A2 — — der och, om en nödvändig kontroll skulle behösvas, en summarisk förteckning, inlemnad till öfverauktoriteterna. Men har en stat, som drifver småsaker till en så minutiös grad, icke redan urartat till en karrikatur på en förnuftig statsinråttning? Hvem vet icke att tabellververket hos oss drifves ånda till det löjliga, emedan man ofta begår det omöjliga och fordrar uppgifter, Som grunda sig mera på godtycket ån på verkligheten. Det år får enhvar bekant huru femårstabellerna, vid hvilka man annars fåster så mycken vigt, utarbetas, och huru föga tillförlitliga de måste blifva i följd deraf att man fordrar det som aldrig kan gå ihop utan genom aritmetiska jemkningar. Och hvad skall man med tabelluppgifter, som icke åro sanningsenliga? Statsstyrelsen blir troligen lika vis, om den inhåmtar dessa uppgifter eller icke. Det skulle vara intressant att se en utråkning öfver t. ex, huru ofta en 60 a 70 årig person kommit under sin lefnad att införas i tabeller. Sannerligen skulle en dylik uppsats komma att få ett ganska vidunderligt utseende och man skulle måhånda komma till den frågan, om icke staten hade nyttigare hvårf attuppdraga åt sina embetsmån, ån att låta dem föröda sin tid på dylik befångdbet, vämjelig för dem sjelfva, onyttig för staten och stundom betydelselös för individen. Men åfven hårutinnan framsticker polismyndighetens snårjande garn. Ett annat kuriosum i lagskipningsvåg kunna vi åfven framdraga, nemligen att vi helt nyligen sett ett Kongl. Majats utslag, utfårdadt från något af departementerna för 10 år sedan, och som nu anländt under anspråk på inlösande. Detta utslag har således behöåft 10 års tid för att passera emellan Stockholm och Skåne och man kan med skål undra hvad en rättsökande tycker om att vån ta på sitt domslut i 10 år. Men man anser sig måhånda författa sina utslag så illa, att de alltför vål kunna behåfva den nioåriga Horatianska hvilan, innan de våga framtråda i dagsljuset. Och ofta tillhöra också verkligen dylika, så vål till språk som innehåll, pekoraliernas intressanta klass. Eller tycker man också att den rättsökande kan tids nog få se huru han blifvit lurad på konfekten, då man ger honom en lång näsa i stållet för rått och ofta invecklar en klar och tydlig råttsfråga till den grad, att man inledes i en så förvillande labyrint af svepskål och ordvridningar att en ganska såker ariadnetråd behöfves för att hitta lyckligen ut igen. Bland tusentals dylika, må åfven nåmnas en ganska obehaglig broderstvist hår i Skåne, i hvilken den sörmögnare brodren, hemmansågaren, äref den fattige brodren, torparen, ifrån sin ärfda och af honom sjelf odlade jord, ifrån sitt och af honom sjelf byggda hus, kastade honom och hans barn med förakt och åt ett obekant öde på fråmmande menniskors barmhertighet eller på kommunen, och detta allt i följd af en tydlig frågas juridiska inkrånglande och den senares oförmögenhet att hålla sig med en lika slångd advokat som den förre. Denna så förtryckta och ekonomiskt ruinerade bro der har under förflutna sommar till fots van—