Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1852, sida 1

— — tyg, som möttes under vågen och, om man råkad något som skulle gå till Sverige, sätta Gustaf ombore på det. Man tråffade under resan blott ett fartyg som var destineradt till Sverige, men kaptenen på detsamma var alls icke böjd för att medtaga en passagerare, som blifvit upptagen ur hafvet och derför e egde mer ån kläderna på kroppen. Gustaf måste der för följa med till New-York. Kaptenen som tyckte mycket om honom, lofvade at ban skulle få stanna ombord, tills han kunde skaff sig byra på något annat fartyg, som skulle gå til Sverige. En dag kom kaptenen ombord i sållskap med er i New-York bosatt, svensk repslagare. Då de stego ombord, satt Gustaf på dåcket och hade något sjömansarbete för sig. Kaptenen vånde sig till repslaååren och sade: Det var sannt, jag har en ung man med namnet Sjöström ombord. Jag räddade honom från att drunkna i Kattegat. — Hvar år han? frågade genast repslagaren. — Hår år jag, svarade Gustaf, som hört deras samtal. De båda månnen betraktade hvarandra med frågande blickar; men snart gick repslagaren närmare fram till Gustaf, granskade hela hans figur, och utbrast efter några sekunders förlopp: Ja, det är han! Det kan omöjligen vara någon annan. Det år Gustaf. — Ja, så heter jag; men jag kan ej förstå hur herrn kan känna mig. .. — Iaså, du känner ej igen mig, Gustaf? — Johan, utropade nu Gustaf, och bröderna lågo i hvarandras armar. (Fortsåttn.) —f ———