Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1852, sida 1

Att skildra den gamle sadrens glädje, öfrversliger vida min förmåga, derför skyndar jag att gifva låsaren några kanske nog behösliga Upplysningar. -En vålnad4, utropade kanhånda låsaren, då Gustaf så oförmodadt återigen upptrådde. Anna sjelf var ett Ögonblick frestad att tro detsamma, men då hon kände sig omfattad af hans starka armar, då hon kände hans brinnande kyssar gloda på sina låppar och kinder, då blef hon Öfvertygad om att det var hennes egen, ålskade Gustaf. Jag hoppas kunna örvertyga läsaren om detsamma. Då, såsom läsaren behagade påminna sig, Lars Jonsson och Gustaf hade seglat ut under den svåra storinen och ej sein hörts af, troddes, ja, man var öfvertygad om, att de båda hade drunknat; men så var ej förhållandet. Den starka stormen gjorde det omöjligt för dem att komma hem, och tvang dem att följa sig hvart det ån bar. De voro omkring 2 mil till sjös, då båten blef vräkt omkull af en störtsjö. Lars Jonsson försvann genast i djupet; men Gustaf, som var en skicklig simmare, arbetade sig upp på båten och höll sig fast i densamma; ehuru han hvarje Ögonblick ötversköljdes af vågorna, hvilkas såkra rof han ansåg Sig vara, då han straxt bredvid sig fick se ett fartyg. Han försökte då göra sig bemärkt af dess besätining genom att ropa och vinka med sin mössa. Det lyckades honom, fartyget lovade upp, ett tåg kastades till honom, han fattade tag i det, och på det viset blef han dragen ombord. Det var ett svenskt skepp, på hvilket Gustaf blifvit tagen ombord; men det var destineradt till New-York, så att kaptenen hvarken ville eller kunde landsätta Gustaf på svensk botten; dock lofvade han, att prejas an far