Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1852, sida 1

göra något till briggens räddning. Janne svarade, att man genom det lilla sundet, som syntes akter ut, kunde komma in i ett större, i låt om den ön, som ligger om babord, och hvilken heter — — Stenskär —, utropade kaptenen. Ah, ja var ett nöt, som ej sett det förr. Anna, som blott hunnit några steg ifrån keptenen, då detta något håftiga utrop undslapp honom, vände sig genast om, och nästan ofrivilligt utropade hon, Gustaf! — Anna! utbrast kapten, och skyndade fram, slog sina armar om den af köld och sinnesrörelse darrande flickan och bar henne ner i ksjutan; men var på ögonblicket tillbaka, för att söka föra briggen i hamn. Det var också hög tid; ty alltsen de mistat ena an. karet, hade briggen drifvit närm.-e och närmare land, och var hvarje ögonblick i fara att stöta på klipporna. Men i ett nu lyftades ankar; några segel hissades, och med en strykande fart for briggen in mellan skären och låg snart i det omtalta sundet, helt och hållet tryggad för stormen. Gubben Sjöström åmnade just gå ut och se hvad som kunde förorsaka att Janne och Anna dröjde så långe ute, seen det blifvit alldeles mörkt, då dörren i detsamma öppnades, och Anna samt Janne, åtföljde af ett båltre fruntimmer och tvenne karlar stego in. Gubben stirrade förvånad på de intrådande, isynnerhet fåstes hans blickar på de båda männen, då en af dem framtrådde, och sade: kånner ni icke igen mig, far? — Gustaf, utropade gubben, och sprang med en ynglings vighet upp från stolen. — Ån mig då? frågade den andre. — Jo—han, stammade den gamle och sjönk, alldeles bsverväldigad af sinnesrörelse, i sina söners armar.