Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1852, sida 1

Man kon skapa sig ett begrepp om den fasta jernvilja, hvarmed en man kan sullsölja en engång sattad plan, om man öfversäger. hvilka otaliga mödor det måtte hafva kostat hr Kiesewetter endast att öfvertala alla de personer, med hvilka han grupperat sina taflor, att sitta för sig. Man kan derför icke förundra sig öfver den tydliga skillnad i den konstnårliga behandlingen man finner hos enskilda af hans arbeten, hvilken skillnad ofta berott af modellernas otålighet, en missgynnande belysning och andra omståndigheter, hvilka den, som år oinvigd i konstens mekanism, ej kan ana. Enligt Muhamedanernas seder, få deras hustrur och döttrar endast visa sig för sina närmaste slågtingar utan höljdt ansigte. På sina resor och promenader år hela figuren, öfver de pråktiga klåderna, fast omslingrad af tre hvita, ogenomskinliga halsdukar eller shawlar, och fråmlingen ser ingenting aunat ån en hvit docka och de yttersta snibbarna af de råda benkläderna samt de guldbrodderade tosllorna. — Af Kirgisernas Chan, sä beråttar herr Kiesewetter, hade jag erhållit tillåtelse att porträttera hans gemål, såvida hon, utan hans mellankomst beviljade det. Jag vånde mig derföre till en rysk doktors fru, hvilkens man var i Chanens tjenst. Fru doktorinnan tillhörde surstinnans hofdamer, och hade dagligen under det ledsamma uppehållet i Harem, tillfalle att berätta furstinnan om mina underbara vandringar och taflor och skildra för henne de besynnerliga och löjliga sederna hos de folkslag, dem jag redan besökt; men den minsta håntydning på min djerfva önskan att få porträttera henne sjelf, förklarade hon håstigt för opassande, och det varade långe innan hon kunde lugna sig i detta afseende. Efter någon tids förlopp låt hon förevisa sig flera af mina taflor, ibland hvilka i synnerhet Kalmuckfurstinnans portrått mycket behagade henne. Jag anvånde dagligen någon tid, att beråtta för doktorinnan nya historier, som tycktes mig åndamålsenliga att meddelas hennes herrskarinna, och trodde mig ånnu mycket aflågsnad från mitt mål, då jag en dag erhåll befallning att instålla mig hos herrskarinnan. Med mitt portativa mälareapparat tog jag plats i ett af residensets rum, på en matta, som en beslöjad qvinlig varelse anvisat mig med den del af klådnaden, hvarunder handen befann sig. Vid mitt intråde i rummet intrådde hon plötsligt och försvann på samma sått. Tystnad herrskade rundt omkring mig, och jag stråfvade förgåsves att gifva ögonblicket en glad betydelse, för att icke förlora den nådiga fattningen. Likvål befann jag mig i detta Ögonblick aldraminst i någon fara; men det gifves någonting annat som kan komma en man att darra. Ett grönt förhånge hade utan minsta ljud flugit åt båda sidorna, och herrskarinnans höga gestalt satt midt emot mig på en sidendivan. Från det gyllene diademet hångde på båda sidorna om ansigtet en hvit, genomskinlig slöja, som var rikt besatt med briljanter och perlor nedåt den guldbroderade purpurdrågten.