Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1852, sida 1

och mer. Nu gick gubben Sjöström sjelf ut, för att se huru det förhöll sig; då ban kom in igen, yttrade han: Gud hjelpe dem, stackare! Jag tror ej att de ens gå fria för Stenskår, och fartyget år så lått lastadt, att det ej tål att pressas med mer segel. Om de stranda antingen på Stenskår eller ock, hvilket år troligare, på något sydligare skår, så tror jag knappt att någon man blir råddad, ty hår år en alldeles skriande storm, jag har icke sett dess make, seen jag kom hit på ån; det tjenar således intet till att de försöka sätta ut någon båt, ty den skulle genast bli kullvråkt af brottsjöarne, och detsamma skulle åfven hånda oss, om vi försökte att komma ut till dem, allrahelst om de stranda något sydligare, så att vi fingo stormen nåstan rakt emot oss. Ä Likvål, så riskabelt det ån är, vilja vi, ifall nemnligen läsaren ej rådes att göra sällskap, förflytta oss ombord å den ifrågavarande briggen. Det år ett stort vackert fartyg. Akter på halfdåcket står en ung, reslig man, hvars stentorståmma emellanåt öfverröstar sjelfva stormen, det år kaptenen. Kommandospräket ombord år engelska. En medelålders, blond sjöman kommer till kaptenen och tilltalar honom på svenska följande: Vi kunna omöjligen