Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1852, sida 1

sa rysliga, vestliga stormar, som icke sållan höstetid rasa på dess kuster. Det var två sasansfulla dygn, under hvilka mången ung, rask och modig sjöman, kanske de sinas enda hopp och ståd, måste duka under i striden mot stormens och hafvets fruktansvårda raseri. Den första af dessa dagar gick förbi, utan att något fartyg syntes i nårheten af Stenskår; men mot aftonen den andra dagen, då Sjöström, Anna och Janne sutto inne i stugan, hårdes knallen af tvenne, kort efter hvarandra aflossade kanonskott, för ett ågonblick öfverrösta den rytande stormen. Sjöström, som genast visste, att detta var en nådsignal från i fara varande sjömån, som visste att det var en bön om hjelp, lika hjerilig och bevekande som mången annan, fast den ej framstammades med blekblå, darrande låppar, utan dånade ut från grofva kanonmynningar, bad Janne gå ut och se om fartyget vore nåra, och om man kunde göra något för dess, eller åtminstone besåttningens råddning. Janne gick ut och kom in igen efter en liten stunds förlopp, och beråttade, att en brigg med bottenrefvade segel syntes på kort afstånd från Stenskär, hvilken ö jemte några sydvestligare skär, den sökte -dubblera; men, tillade Janne, den kommer såkerligen att stranda, ty den sör så litet segel, att den sackarmer