Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1852, sida 1

Målaren V. Kiesewetter och hans Ethnographiska Musenm. (Forts. fr. n:o 35.) Då jag under denna besynnerliga ridt nårmare betraktade flickan, faun jag till min stora glådje i henne en bekantskap; hon var dotter till en af mina grannar, hade ofta i sin br..ders sållskap besökt min attelier och visat stort intresse för mina konstnårliga arbeten, hvarjämnte hon tillåtit mig att måla hennes orträtt. Ånlånd framför surstens tålt, intrådde jag med min reskamrat vid handen, söratt bedja om furstens beskydd sör oss båda, emot rösvarens vidare försöljelse. Fursten satt på en divan under en thronhimmel, omgisven af sin familj och hofvets store. Genom mina konstarbeten hade jag redan till den grad förvårfvat mig furstens ynnest, att jag vågade framträda ända till midten af tältet, der jag med benen under mig tog plats framför en hög af glödande kol, hvilka voro beståmda att uppvårma tältet. Efter någon tystnad berattade jag fursten hvad jag gjort och stållde oss båda under hans höga vilja och oinskränkta makt. Fursten afhörde mig uppmärksamt och tycktes moget öfverväga saken. Ändtligen sade han: — bDet år en sed hos oss, att når en Kalmuck valt sig en brud bland steppens döttrar, så måste han med våld bortföra henne från hennes föråldrars tålthydda och på vägen till sitt hem försvara henne, om någon rival, på flickans uppsordran, visar sig färdig att bestrida honom rofvet. Den Kalmuck, som du tråffade på, hemförde sin brud i allsköns ordning, ehuru hon stråfvade emot. Men då han ej kunde försvara henne mot dig, så sörtjenar han henne icke. Du år hennes man och hon din hustru; ingen kan numera bestrida dig henne!Huru bestört jag ån var öfver denna furstliga dom, så visste jag väl, att ingen invändning gåller mot en envåldsherrskares vilja. Mina framtidsförhoppningar tycktes mig vara tillintetgjorda; vågen till hemmet var stångd sör mig, och jag ansåg mig dömd att nödgas