Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1852, sida 1

och bilda sig derefter. Kalmuckerna tillhöra, Som bekant år, den mongoliska menniskorasen, hvilken utmårker sig genom framstående kindben och smala, snedt liggande ögon. De bekånna sig til Buddhaismen. Med sina talrika hjordar samt lätta och flyttbara hyddor af röda, korslagda kåppar, betåckta af kamelhårståcken, befinna de sig på en oupphörlig vandring. I hr Kiesewetters samling finnas konstfårdigt utarbetade modeller af Kalmuckernas hyddor, furstens boning och afgudatemplet, med dithörande möbler och tempelprydnader. Vidare portråttet af den nu regerande furstens gemål, hvilken anses som en skönhet bland sitt folk. Efter våra begrepp om skönhet förtjenar hon knappt detta predikat; men sannolikt skulle våra skönheter ej eller vinna någon Kalmucks bifall. Hon håller på att stiga upp på en kamel, sör att i spetsen för sin hjord, hvilken i brokig blandning rörer sig i mellanoch sör-grunden, fortsåtta sin resa. Jämnte henne står hennes son, en gosse af omkring 8 års ålder, sysselsatt att påtånda sin pipa. Kalmuckernas barn lära sig förr råka ån tala. En annan tafla gifver oss begrepp om Kalmuckernas afgudadyrkan. Vi se presterna i sina brokiga klåder och med papperskronor sitta med benen under sig och tjena sina afgudar medelst åtskilliga rörelser med hånderno, vid klangen af klockor och larmet af ofantliga pukor samt 7 fot långa silfverbasuner. Presterna åro mycket talrika, de utgöra vanligen J af folket, af hvilket de emottaga sina rika offerskånker. Det profana folket har icke tillträde till temp let, utan öfverlåter bönerna samt alla öfriga delar af sin asgudadyrkan åt presterna, hylka genom sina böner skola beveka de goda afgudarne till goda gerningar och mildra de onda afgudarnes oupphörliga vrede. Till följe af det stora antal gudar, som Buddhaisterne åga, och till hvilka alla de böra bedja, skulle denna del af deras afgudadyrkan medtaga alltför mycken tid, derför betjena sig de kalmuckiska presterna oftast af en bön-maschin, som består af 2:ne ihåliga valsar, fylda med skrifna båner, och hvilka medelst ett snöre låta svånga sig fram och tillbaka i en stållning. Enligt presternas tro såttas de i valsarna inneslutna bönerne i verksamhet, så snart de komma i rörelse. På en annan tafla finna vi målaren i en musikalisk — tåflingsstrid med Kalmuckerna. Han hade i öfversteprestens tålt blåst några tyska dansar och sånger på sin flöjt, men dervid icke lyckats erhålla de nårvarandes bifall. Man fann nämnligen tonerna alltför svaga och obetydliga på den oåndliga steppen. På taflan har målaren blygsamt dragit sig tillbaka till dörren. Framför honom står en prest, hvilken på sin väldiga tempelbasun tycks frambringa en ton, som vore i stånd att öÖfverrösta en mångd flöjter. Ehuru Kalmuckerna anse sina husgudar heliga, behånga dem med sidenklåder och brokigt målade papper, så hålla de dock stundom en strång råfst med dem, når de negli— rNNk— —— —