Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1852, sida 1

på den högsta kullen på ön, hvarifrån man hade den vidsträcktaste utsigt öfver hafvet, så kunde man se huru vågorna mer och mer tilltogo i höjd och storlek, och långt bort vid horizonten syntes vattenmassor stora som berg framvåltra; och blickade man mot himlen, såg man de mörka och tunga molnen blixtsnabbt ila fram, jagade af stormen. Nu först började gubben Sjöström, att emellanåt betånsamt skaka på hufvudet, och Anna, som noga gaf akt på den gamles alla miner och åtbörder, började äfven bli mer orolig och oftare springa upp på den nåmnda kullen, och med forskande blickar speja utåt hafvet; men förgåfves. Skymningen inbröt, utan att någon farkost syntes till. Och nu, då Anna icke ens kunde njuta den trösten, att från fönstret eller kullen långtansfullt blicka efter de våntade, satte hon sig iden mörkaste vrän af stugan, och ymniga tårar runno utför hennes kinder. Gubben Sjöström som märkte detta, försökte på allt sått att trösta henne. Han sade, att de nog ännu kunde komma; att de kanbånda blifvit tvungna att jänsaundan för stormen åt Skagen, och då trodde han att de voro råddade, ty båten, sade han, år styf, fast den år liten. Han tog åfven jullen och rodde öfver sundet, som skiljer Stenskår från -Fastlandet(det var, tillsölje al sitt låge, nå