Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1852, sida 1

en på hvarje af slickans sylliga, blossande kinder. — Aj! aj! hvad du år kall! Det var icke på mig, utan vid elden, du skulle vårma dig. Gustaf skrattade, gick till bordet, satte sig och drack sitt kaffe. — Nå, år det kallt ute? frågade Lars Jonsson. — Ahja, visst nyper det om nosen litet, men då man går eller ror, som jag, så håller man nog värmen. Jag år nåstan svett, fast hånderna åro kalla. —. v. du må vål ha vårme i kroppen, sade Sjöström den äldre: då Jag var vid din ålder, så frågade jag ej eller efter om det var litet kallt; men då du, som jag, får 70 år på nacken, så kanske du tycker, det år godt att få sitta inne vid brasan, i sådant hår våder. — Det tycker jag i alla fall, far, genmålte sonen. Nu kom flickan, som ej var någon annan ån Lars Jonssons dotter, Anna, och bad att gubbarne ville maka sig undan något, ty hon önskade komma till bordet. Hon bredde nu en hvit duk öfver det, satte fram smår och bråd, öste upp ur grytorna fisk, potatis och gråt och satte de rykande faten på bordet. I brist på mjölk lade hon en klimp smör