Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1852, sida 1

——.— —77 ni haden sett huru utmattade och svaga de synas, då de kommit förbi sina orygglige motståndare, in uti det trånga sundet, så skullen ni trott, att dessa klippor åro en förpostkedja, I den Fastlandet ) utstålldt till vakt och vårn mot hafvets raseri. Om man från Fastlandetgifver akt på dessa skår, så finner man, att ett af de nordligaste utmårker sig framför de öfriga genom sin stor lek och genom en temligen djup dåld, som midt på den lilla ön, från öster till vester genomskår densamma. Och om man ar begåfvad med en skarp syn, så skall man dessutom bli varse den öfversta delen af gafveln till en liten fiskarkoja; men i motsatt fall mårker man såkert ingenting, om man ej händelsevis sår se råkhvirflar uppstiga från midten af dälden, då man lått slutar till, att ån måste vara bebodd. Om man gör sig det besväret, att ro öfver till den lilla ön, så får man se, att den nåmnde kojan år byggd al tråd, i östlig ) Om någon skulle stöta sig Öfver, att Oroust på flera stållen i beråttelsen förekommer under denna benåmning, så vill jag till min ursåkt anföra, att detta är ett ollmänt talesätt hos de siskare, hvilka bebo de små holmar och skär, som ligga vid dess vestra kust. Och jag skall öfverallt, der jag använder detta oegentliga uttryck, utmårka det med citationstecken. j Förf.