Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1852, sida 1

1) I den mera obemärkta inhemska diskussionen kommer likvål sanningen fram; och man hörer då ofta beklagas såsom jemmerligt och outhårdligt, hvad man, till sin förvåning, en annan dag, i polemiken med våra tidningar, finner prisadt såsom alldeles förträslliet. vi skola snart anföra exempel derpå. 2) Hvad Handelstidningen betråffar, har R. T. håruti icke så orä:t, men icke i den mening, som han åsyftar, eller att vi skulle hafva haft några angrepp emot Norges frihet i sinnet. Om deremot R. T. vill betrakta våra anmårkningar emot norrmånnens egoistiska bemödanden och glömska af sina förbundspligter, såsom varningar och påminnelser att sådant icke långre kan af Sverige fördragas, så ha vi naturligtvis ingenting deremot; vi tvårtom önska det, emedan det år klart och ovedersägligt, att någon verklig vånskap och förening emellan de båda nationerne icke kan uppkomma, så långe de nuvarande förhållandena fortfara. 3) Denna kompliment var icke illa utråknad; ty postdagen derefter låste man ganska riktigt i Svenska tidningen en harang om den särdeles väl redigerade Christianiaposten. De norska tidningarne kurtisera alltid dem af våra publicistiska organer, som de hoppas icke skola hålla så strångt på Sveriges rättigheter och intressen i unionsfrågorne; men om likvål någon gång, naturen segrar öfver upptuktelsen, och en eller annan af Stockholmstidningarne vågar sig fram med ett ord till förmån för den nationella saken, då år det slut med vånskapen, och de kurtisanta vånnerne förbytas i en hast till de obevekligaste tuktomåstare. Politiken år något plump, men den bar hittills icke visat sig så oåfven till sina resultater — för Norge nemligen. 4) Med anledning af nativitetsberättelserne från Stockholm. Morgenbladet är nemligen icke den som ratar något, når bladet deruti kan finna någon tänkbar anledning att kasta smuts på Sverige.