Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1852, sida 1

såkert är, att en moders, en makas, en ålskarinnas hjerta klappar lika ömt och varmt under den grosva fyrtrådseller vadmalsspånsen som under sidenkoftan; att förlusten af en ålskad make, son, bror eller vån kånnes lika bittert i siskarkejan som i palatset. Men de dem stådse omgifvande farorne hafva lårt dem att hoppas, så långe ånnu nåring finnes för den allraminsta hoppets gnista, och då allt hopp år ute, att tåligt och utan knot underkasta sig en vis Försyns skickelser. Men måhånda min inledning blir tröttande: jag har dock på förhand velat göra dessa reflexioner, för att under beråttelsen slippa med dem störa dess gång. Julafton. På ett visst stålle utanför ån Orousts vestra kust ligga, skilda genom ett smalt sund srån denna Ö, flera små holmar och skår strödda omkring hvarandra. Om ni haden sett dessa klippor vid en vestlig storm, då de våldiga vågorna, likt rasande stridskämpar, sörgåsves löpa till storms mot de hårda, de trotsiga klipporna; om ni haden sett huru vågorna, då de mårka sin vanmakt, med mångdubbladt raseri stånka det yrande skummet mot himlen; om