Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1852, sida 2

— — — — — Den unga, blygsamma målaren syntes mycket förvirrad. Ni förödmjukar mig, sade han, i det han ref teckningen i stycken. — Det ville jag icke, svarade Engelsmannen ovanligt vänlig och räckte honom handen öfver bordet. Den unga såstmön såg på honom med ett vemodigt leende — råckte honom handen och sade: Jag ser, att jag icke misstagit mig på er min båsta Sir Williams! Jag behöfver ingen teckning för att beståndigt påminna mig er, och jag skall aldrig ångra att jag i Segeste gjorde er till min enda förtrogna. Engelsmannens drag förblefvo oförändrade, men hans ögon fyldes af tårar. — Ja, du kan också tacka den goda Sir, att det gått som det gick, ty hade han icke hviskat mig ett par små satord i örat. nå, nå! det år icke vårdt att tala mera derom, sade lärsthandlaren och nöp sin dotter i kinden. Fartyget hade blisvit stillaliggande aldeles midtför vulkanen. En förfårlig knall asbröt åter denna scen, och samma majeståtiska skådespel upprepades. Eldpelaren kastade sitt återsken långt ut Öfver hafvet, och det lyste med ett fosforiskt ljus, liksom om glånsande guldfiskar ilat genom böljorna. Regaldi fat