Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1852, sida 1

ombord på ängsartyget, som redan tändt sina lanternor. Hår var allt i förvirring. Då jag kom upp från fallrepstrappan, stod skeppsskrifvaren deruppe, med en blyertspenna och papper i handen och frågade efter mitt namn. — Hvarför det? frågade jag kort. — Kapiten har befallt det, svarade han likaså kort. Jag sade honom mitt namn och gick vidare. Passagerarne sågo surmulna och sörtretade ut; kapitenen gick håftigt fram ooh en baka på däcket och förbannade det söl. som fördröjt sartygets afgång ett par timmar: middagsbordet var serveradt på däck, och de blanha krystallslaskorna och glasen blixtrade vid lyktornas sken; maten hade redan varit färdig ett par timmar, men kapitenen hade icke velat gifva signal till skaffning förrån alla passagerarne blifvit samlade; dfverallt såg man de tydligaste tecken till missnöje och sörstämning, en oundviklig följd af långtan till middagsbordet. (Fortsåttn.) :A. AKTA SROM MA NR