Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1852, sida 2

lika outtröttlig uti skåmt och skratt, som i att uppleta åt mig de tillgängligaste uppgångsstållena. bå jag efter en ny timmes mödor åter såg mig tillbaka, tyckte jag mig icke hafva avancerat det minsta, och når jag såg upp till toppen, förekom mig berget ånnu lika högt som förut. Det var utan tvifvel denna anblick som gef mig lust att sortsätta min krypande vandring, ty det ligger i min natur, att, ehuru jag i medgång tyvårr alltför lått slår mig i ro och insösver mig i ett behagligt far niente, år deremot motgången just mitt element; den eggar mig till motstånd, och jag kånner ingen större retelse, ingen skönare tillfredsstållelse, ån att bekämpa svårigheter och besegra hinder. Det år min olycka alt jag haft för mycken medgång. Från denna stund var intet parlamenterande möjligt med min maklighet och mina krafter; jag ville ditupp, och jag måste ditupp; cch efter fem eller sex timmars oupphörligt stråfvande stod jag också på toppen, nåstan andlås, genomvåt af svett, med sönderrisna hand skar och med blod på mina hånder. Det första jag gjorde var, alt begåra flaskan af Cecco och såtta den för munnen. Jag vågar icke såga, att jag drack som Thor, då han var hos jåtten i Utgård; men jag vet,