Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1852, sida 2

statsmåän, medelmåttans barn, då de ej rent. tillhört klasser af åndå sämre beskassenet. Aldrig tilltrådde emedlertid någon statschef (under hvilken benämning som helst) detta vigtiga, ansvarsfulla kall med större åliggan den ån Ludvig Napoleon Bonaparte. Han hade icke blott förtroenden att motsvara, förbindelser att uppfylla, utan han hade på köpet sina egna ofvannåmnde verldskunniga förflugna tvånne streck att bringa i glömska. Uppgiften fordrade moraliska jellekralter och ett hjerta, glödande af kärlek och tacksamhet mot det folk, som sörtröstansfullt kastat sig i hans armar. Resultatet blef en bra liten menniska, utan inelfvor, hvilken inbillat sig kunna synas förbålt stor på styltorna af en ögonblickligt röfvad makt. bet låter dock begripa sig, alt kommissionåren, som i senare hålften al nittonde århundradet springer Österns ärenden, svindlat på en höjd, för hvilken hans svaga nerfsystem ej var danadt, då icke ens hans frejdstore kajman vid seklets början hade nog själsstyrka att lyfta sig till Washingtons odödliga ståndpunkt. Likaledes kan man fatta, om också icke ursåkta, att segervana och årelystna teuppar lånat sina vapen åt sfrihetsmördande förehafvanden af hjelten Napoleon den Store, som på slagfålten med dem delat mödor och saror, och som, lagerhölja, förstod att införlisva sina framgångar med deras. Deremot år alldeles oförklarligt hurn en krigshår, hårdad i fålt och lågande för åran, kunnat beqvåma sig att i samhållsförfattningens krånkning och landsmåns väldförande bitråda en menniska, som aldrig luktat krutrök eller dragit vårjan utom vid parader, — och bitråda henne att håkta generaler, som fört dessa krigare i elden, och under hvilkas fanor de vunnit segrar och rykte. Emedlertid må mannen blåsa upp sig huru mycket som helst: liten och låg blir i alla fall hans plats i håfderna, jemförd med sta ternas ädle öfverhufvuden, hvilka, efter sullbordadt vårf, utan rånker och våld, återvändt i folkets sköte. Når esterverlden vånder ögonen bort från namnet Bonaparte, tvånne gånger, med ett halft sekels mellanrum, symboliserande listen, sveket, våldet och förråderiet, skola i aktadt minne fortlefva Belgiens samvetsgranne regent Surlet de Choquier och den rediige, om också icke lika skarpsynte, Cavaignac, Frankrikes diktator, alltför rena skaplynnen att ens tånka på förlångning af ett uppdrag, som lagligen nått sitt slut. Då Frankrike försköt sin infödda surstestam. hvilken — man såge hvad man vill — likvål var den dugligaste och ålskvårdaste Europa i senare tider haft att framvisa, och förklarade sig som republik, var det en oförlåtlig blunder eller en djup intrig, att ställa i spetsen för regeringen en så kallad prins af utlåndsk börd. Bonaparterne åro en italiensk slågt, och usurpatorns fader gick och gållde ett par år för skenkonung af Holland. Utan sympatier får Frankrike som fådernesland, för sransoserne som landsmän, blef mannen fåstad vid franska republiken endast genom tacksamhetens band, om han var hederlig karl, eller genom blott egennyttans, så vida han ej hade sinne för annat ån guld och makt. Men att bygga på tacksamhet hos nittonde århundradets matadorer, det år att uppföra slott i luften. Ersarenheten har till och med ådagalagt, att just de, som ur samhållenas mårkaste vrår blifvit uppslungade till deras brantaste höjder, sedan de der fått fast fot och trott sig kunna beråkna en framtid af höghet och rikedom äfven för sina esterI kommande, uppfört sig mest hjertlöst mot pbåde det allmänna och individerna. Ftkän första stunden af sitt gåtlikt erhållna I välde röjde mannen i fråga för de klarseende sitt dubbla spel och sin absolutistiska sändning. Hans politik var icke Frarkrikes och OO —C —— y lika outtröttlig uti skåmt och skratt, som i att