Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1852, sida 2

— — — —————————————————— Framför oss hade vi, nåstan i rät linia och med obetydliga mellanrum, Panaria, Lisca Bianca, Basilazzo och långst i norr Stromboli, — målet för min långtan. Det var ånnu ieke middag, då vi med klappande hjertan kastade ankar utanför östra sidan af denna vulkan, med hvilken vi nu skulle göra bekantskap. Det var fullkomligt lugn, himlen var molnfri, och hafvet hade samma underbart glänsande, oljaktigt blå särg, som i grottan på Capri. Sedd från denna sida, hade klippan form af en lång, upptill afrundad kågla, stående på en något bredare sockel. Den nedra delen af klippan var aldeles upptagen af vingårdar; köglan deremot, hvilken såg ut som ett enda kolsvart lavablock, hade ett vildt och fruktansvårdt utseende. För öfrigt var det ingenting som antydde en ståndigt brinnande vulkan, ty kratern låg på motsatta sidan af klippan och icke, såsom på Etna och Vesuvius, På loppen. utan ungefår på midten af bergets sida, Man var redan i begrepp att göra båtarna klara, då vi plöisligen från land hörde ropet: alla larga! och upptåckte ettslags militårtjensteman, som med de håftigaste ätbörder gjorde tecken åt oss att icke gå i land. — Hvad skall det hår betyda? frågade vi kaptenen.