Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1852, sida 1

Insändt. Det har fästat en sårdeles uppmärksamhet huru det i allmänhet för nårvarande tillgår vid fartygslossningar vid jernoch metallvågen hårstådes, nemligen når lossningarne fårråttas af jernbårarne; och som, med afseende å dessas oinskränkta sjelfmyndighet, härledd antingen från bristsälliga tjenstgöringsinstruktioner eller felande sörmannatillsyn, tillsälliga tått och ofta föresallande svårigheter för leverantörer, sårdeles fartygsbefålhafvare, orsakade af jernbårarne, vid lossningar, ej stå att i behörig skyndsam ordning afhjelpa, har man ansett det böra komma till allmännare kånnedom skålet hvarföre, hålst af skeppare, så ofta enskildt klagas öfver jernbärarnes behandling mot dem. Det skulle väl synas att enär en så talrik personal som jernbårarelaget, på sina beståmda tider samlas vid jernvägen för alt der mot aslöning, beståmd att utgå naturligtvis af godsägare, vare sig desse att igensinna antingen i såljare eller köpare, eller i dem gemensamt, i likhet med dagakarlar i allmånhet arbeta i sitt vårf, det åndamål bör kunna vinnas, som afses med en vällönad arbetsstyrka, och genom jernbårarnes tillvaro, den ordningsfullare, jämnare och färmare expedition af lossningar existera som mellan jernförsåljare och köpare varit afsedt vid den ursprungliga daningen af jernbårarekorpsen; ÄÄÄÄLÄi. ö