Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1852, sida 1

jag kunde icke undertrycka ett leende öfver det komiska i situationen. — Än ni då? frågade jag. — Jag mottog apelsinen; det var det enda jag kunde mottaga. Det sade jag honom ock så, tillade hon mycket allvarsamt, på ett sådant sått, att det icke borde såra hans kånsla, och jag år såker på att det lyckades mig, ty han har sedan den stunden alltid visal mig samma godhet som förr. — Det var jag såker på, sade jag, åfven allvarligt. — Jag trodde, fortfor hon, att denna scen varit utan vittnen och gladde mig innerligt derösver. Men tyvårr bedrog jag mig. Hr Girard, med hvilken jag samtalade följande dagen, hade den godheten att visa mig sin skizzbok, och jag såg i den, att jag misstagit mig. Han hade, så beråttade han, dold för oss bakom en af de andra pelarne, gjort ett utkast af trakten och de vackra berglinier, som begränsa den, cch hade sålunda blifvit vittne till denna scen. Med en Gavarnis djerfhet hade han på papperet uppdragit partiet af templet, Engelsmannen med apelsinen och min ringa person. Och till min stora förskråckelse såg jag att porträttlikheten var omisskånnelig. Jag bad honom entråget att gifva mig detta blad, och han var artig nog att genast rifva det ur