Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1852, sida 1

— — ——— — Redan under förra ärets sommar började nåden intråda bjertare ån vanligt, i följd af det föregängna årets felslagna skörd. Mången hade då ej annat att lifnåra sig med, ån potateskålen, som upprycktes, kokades med något salt och förtårdes. Det var under denna tid man såg i inoch utlåndska tidningar omtalas, att ett mord i Östmarks socken blifvit begånget, för att åtkomma några kappar hafremjöl. Usel och ringa blef den skörd, som sedermera på hösten upphåmtades och sedan den, utspädd med nödbröd, nu blifvit sörtärd, återstår intet till föda, ty såsom sådan kan man ej godkånna de medel, hvilka, enligt hvad Konungens Befallningshafvandes kungörelse vitsordar, anvåndas att uppehålla lifvet, såsom bark, hackelse, agnar och syrgras. Den sista utvågen, att lemna hus och hem, har åfven talrikt blifvit anlitad. Svårmar af bleka uthungrade varelser, hafva framstrukit genom provinsen, att på aflågsnare orter under vandring söka sin föda, ty tiggaren tillätes ej att stadna på någon viss trakt, han måste, om årstiden år åu så oblid och hans klåder ej ens skylande, ån mindre vårmande, oasbrutet och utan ro drifva framåt, egna sig åt hvad gemenligen anses som ett brott, kringstrykandet. Vi våga hoppas att dessa elåndets barn, der de framgå, ej lemnas hjelplåsa, men ej alla kunna på så sått undgå hungersnåd, ty många åro de, som af ålder, sjukdom eller andra dylika skål, åro bundna vid hemmet, tillika med dem, hvilkas ådlare kånslor ej tillåta dem att öfvergifva söräldrar, barn eller frånder. Det år hufvudsakligen för dessa som embetsmyndigheten nu anropat medmenniskors barmhertighet. Det år säsom ett räddningsmedel mot hungersdöden allmosor åt dem begäras. Ins. har uttalat den tanka, att Götheborgs samhålle framför andra har pligter mot de nådlidande att uppfylla. Han vidhåller detta och grundar sin åsigt på den allmånt erkånda omståndighet, att Wermland haft en betydlig del i Götheborgs framåtskridande och att en ej ringa anpart af det vålstånd, hvaråt Götheborgs innebyggare kunna glådja sig, härrör från de Wermlåndska Skogarne och jernverken. Det år hufvudsakligen hår behållningen stadnat af jernets och trådvarornas förflyttning från Wermlands skogar och berg till utlandet. Det år nåstan uteslutande hos dem, hvilka lagt sista handen härvid, som lönen samlats, under det att de, hvilka bårjat och haft det hårdaste arbetet, de som släpat stocken och kolen ur skogen, nu tigga sitt bråd hos båttre lottade, eller hemma kåmpa med hungersnåden. Ins. tror och vet åfven, att ej någon förgålves vådjat till ådelmodet hos detta samhålles innebyggare; han år derföre öfvertygad, att om en insamling till de nödlidande i Wermland hår föranstaltas, den ej skall ske förgåfves eller förselas. Han vill derfåre slut ligen upplysa, att hvad han nu meddelat ej tillkommit för att påpeka en pligt, som hvaren sannolikt opåmind känner, utan för att om råtta förbållandet lemna de upplysningar, hvar