Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1852, sida 1

var lisligt våckt, och min santasi sysselsatte sig oupphörligt med tanken på huru det skulle gå för dem. Förgäsves sökte jag förjaga dessa griller; förgåfves förehöll jag mig sjell löjligheten uti att sysselsätta mig med två menniskors framtid, dem jag enligt all sannolikhet aldrig mera skulle få se; förgåfves sökte jag nya tankeåmnen uti föremålen omkring mig; men de ledsamma, kala och enformiga slåtterna, hvilka stråcka sig milslångt emellan Syracusa och Catania och hvilka blott afbrytas af ofantliga fördjupningar och åtskilliga mindre strömdrag, öfver hvilka man nödgas vada, voro sannnerligen icke egnade att gifva tankarna en annan riktning, och då jag mot aftonen återkom till Catania, var jag ånnu fördjupad i samma dråmmar. En håndelse, lika enkel som rörande, och hvilken just derigenom gjorde ett desto djupare intryck på mig, trångde småningom dessa bilder i bakgrunden. Jag hoppas att en annan gång återkomma till denna håndelse; jag vill nu endast tillågga, att jag med tungt hjerta lemnade Catania, och att årens lopp ieke måktat förjaga det vemodiga ljus, hvari denna eljest så vånliga stad ligger för mitt minne. Men var mitt hjerta tungt, så hade min börs blifvit så mycket låttare. Mitt creditiv, åfvensom en stor del af mina saker hade jag