Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1852, sida 1

—— — — intagen bland dess kungörelser, har Ins. icke försport, att någon åtgård vidtagits för verkstållande af den insamling, som blifvit begård. Det år åfven derföre, som han tagit sig före, att fåsta uppmårksamheten å det framstållda åmnet, under förmodan, att GÖtheborgs i innebyggare skola inse, att detta samhålle framför de slesta andra, har heliga förbindelser att uppfylla, mot den provins, som nu lider af den värsta bland alla landsplågor, den som föråder befolkningen såvål i fysiskt afseende, som i moraliskt, genom att så till sågandes tvinga den in på brottets bana. Det lif den fattigare delen af allmogen i norra Wermland fårer, under vanliga förbållanden, bår redan ståmpeln af nöd. Det år uslare ån den nöd, som ofta omtalas bland stådernas befolkning och den vid finare lefnadsvanor uppfödda, som betraktar comforts såsom nödrändisa för daglig trefnad, lårer svårligen kunna inse möjlighelen att fcamslåpa ett långt lif, under sådane lefnadsvilkor, som denna allmoges. Under vanliga år förekommer bland dem ej sållan, att såden, af fruktan för frost, aftages grön, derester axen jemte en tum af halmen afskäras och förmalas. Det mjöl, som på detta sätt, af halfmogen såd, agnar och halm, sammanmalet erhålles, anses drågligt, då det ej behöfver blandas med bark. Det strånga vinterarbetet, isynnerhet vid timmerkörslor, då arbetssolket ofta hela veckor får söka sitt låger i skogen och bådda sin sång på dess snö, synes påkalla starkare söda och till matsåck under dessa fårder sparas hufvudsakligen hvad af sofvel, som kan erhållas, dock år det cj ovanligt, att mafförrå det på en dylik arbetsfård för hela veckan ej utgöres af annat ån en liten påse med sammalet hafremjöl och en strut salt. Hungern år ce) eller bland detta folk någon okånd gåst. Tillfållig för en eller annan dag, bemötes den, isynnerhet af den talrikare besolkningen, Finnalmogen, med skämt. I den mohn kosten förknappas, spånner Finnen till den så kallade svåltremmen, en gördel, hvarmed underklåderna hållas uppe, och magens sammandragande kommer hungern att ej kånnas. Råcker nåden i veckor och månader bjelper dock ej svåltremmen; då tillgripes nödbrödet, och når åfven detta tryter, finnes ej annat val än flykten. Hela familjer, eller så många al dem som kunna gå eller båras, lemna då sina hemvist, såsom nomader, fastån med mindre besvår, ty dörrens igenstångande med en stör år den enda åtgård, som vanligen vidtages, för att skydda hemmet, och de persedlar som medtagas trycka ej bårarnes skuldror. Det hem, som lemnas med saknad, år dock ej inbjudande. I de flesta fall utgöres det af en till hålsten i jorden nedgråfd koja, med den kalla fuktiga mullen till golf och en stenhop till eldstad, derifrån röken utsläppes genom ett hål i taket, eller genom de skjutluckor på våggen, som skola ersåtta fönster. Det utan vård qvarlemnade husgerådet, står orubbadt till återkomsten, ty det lockar ingen till tjufnad. L—Ty F——