Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1852, sida 1

— — — — — — ———— till Syracusa. Tillfålligheten, slumpen, eller hvad jag skall kalla det, förde mig till den unga damens sida. — Och ni kan verkligen hafva hjerta att öfvergifva oss, frågade hon vänligt, nu då ni ssjelf ser huru mycket vi behöfva er vägledning? Jag tröstade henne skämtande dermed, att hennes landsman, professorn, såkerligen skulle taga hand om henne. -Jag fruktar blott,tillade jag, att han sör er alltför lård, ty han talar ju beståndigt filologi med er. Denna drottning Philistis ..... — Åh! inskriften uppe på theatern! ja, det var verkligen icke utan intresse! sade hon i en undvikande ton. — Det förekom mig emellertid, fortfor jag, som om ert samtal icke alltid bar samma silologiska prägel. Hon kastade en frågande blick på mig. — Jag vet verkligen icke . . . men jag kom af en håndelse, naturligtvis mot min vilja, att höra åtskilliga fragmenter deraf. Jag tyckte att början af samtalet hade en modernt sentimental form, och att det först mot slutet tog en deciderad riktning åt det klassiska. — Ja så! sade hon leende. Ja, eftersom ni hört så mycket, så vill jag icke noka,