Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1852, sida 1

mig, som min öfver att se Engelsmannen, hvilken med gravitetiska steg och hånderna i sickorna gick fram och tillbaka. På däcket voro omkring fyratio passagerare, herrar och damer, af de mest skiljda nationer, hvilka samma homeriska lust att se menniskornas ståder och låra kånna deras seder, eller också samma lust att roa sig hade förenat. De voro spridda i åtskilliga grupper, och det herrskade en verklig babylonisk språkförbistring ibland dem. Jag började redan mönstra besåttningen; då jag i detsamma erhöll ett slag på skuldran, som föranledde mig att vånda mig om. Det var en rik lärftshandlare från Schlesien, hvilkenreste med sin dotter, och i hvars sållskap jag ojartaottpar Ulllygter i trakten af Neapel. Ilan var en gammal jovialisk ture, med en liten, klotrund figur, ett bredt, skinande ansigte, som log oupphörligt; han hade beständigt sjöskumspipan i mun och tobakspungen dinglande frampå magen. Han hålsade på mig med ett så eftertryckligt handslag, att det sved i singrarne derefter. Dottren nalkades åfven, hälsade på mig som en gammal bekant och råckte mig hjertligt handen. Det lindrade svedan något. lon var en ålskvård flicka, en af dessa nordiska skönheter med bländande hvit teint, som väcka så allmån beundran i Italien, der -hvit