Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1852, sida 1

de fruktade att lågga till med båten vid ellstranden. Vid första upptrådandet bland denna menniskoslock greps Stocksleths hjerta af det smärtsammaste medlidande. De flesta hade redan så sörskrikit sig, att de knappt hade mål i mun längre: ett hest hvåsande ljöd srån de flestas strupar. Man samlade sig till en verklig tjutningskör; somliga voro lullkomligt vansinniga; några lågo i sängen, omkring hvilken de andra samlat sig, Stundom läg man på golsvet liksom aldeles krossad af synden, stundom hojtade och skrek med uppråckta hånder, hvarunder ansigtet vanstålldes af krampaktiga ryckningar och ögonen stir— rade; liksom om en hop andeskådare i visionens Ögonblick varit församlade. Snart åtföljdes ropen af de rysligaste eder och utmaningar mot Gud, samt de mest anstrångande hopp och språng. Ja, i den trånga, qvalmiga stugan var en högtidsklädd samling, af besynnerliga dansare, som skulle kunnat erinra om den mackbethska hexdansen, om man ågt sinne för liknelser under så skakande ögonblick. Man vånde sig skrikande, hoppande och med hotande åtbörder mot presten och påstod honom ej åga den råtta anden. -Stackare!sade de, han vill dela med sig af den lilla ande han har. De gjorde honom dock intet ondt; men det gjorde honom sjelf ondt att se 9 å 10 års gamla barn besatta af samma vanvett. Stockfleth höll flera kristliga föredrag för dem, talade kårlekens ord för dem; men, ehuru de temmeligen talrikt infunno sig vid dessa sammankomster och i ovåntad stillhet åhörde hans bibeltolkningar, vunno dessa dock intet insteg i deras hjertan. De falska lårarne och de som verkligen utgåfvo sig för andeskådare kunde aldraminst fördraga dem. De uppträdde allt mer hotande mot presten, hånade skriftens låror, ty -de voro sjelfva mycket båttre. Biblens läror ansägos för milda, man skulle bedja: -Fader vår, som år i helvetet, man skulle förbanna menniskorna, barnen, sina egna föräldrar, på det att denna förbannelse måtte gå tillbaka från slågt till slågt och sålunda slutligen drabba våra första söråldrar. Tecken till en rått kårlek var krånkning af det 6:te budet. Det gick slutligen så långt att Stockfleth måste begåra det en man, försedd med fullkomlig polismakt måtte ditsåndas, hvilket ock skedde, hvarefter 6 af de vårrsta orostiftarne arresterades. Åtskilliga andra blefvo så ursinniga att deras familjer måste binda dem. Hårefter intrådde ett kort lugn, men snart infunno sig fyra af de återstående mest fanatiska, deribland tre svenska lappar, hos S. och ville med våld omvånda honom. Då afsände S. bud till Alten och begärde polisundsåttning, hvilken ock anlåände samt arresterade tre af dessa mån. Åter söljde ett kort lugn, men den 2 November började äter oroligheter och gudsbespottelser. Det gick så långt, att tre qvinnor ryckte alla klåderna af fru Ruth, under ropen att hen skulle omvånda sig. Den 9 November dref en af de vårsta, vid namn Rasmus Rasmusson, sitt ofog så långt, att han, medan Stockfleth låg