Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1852, sida 2

—— — ——— ———— blott känner motvilja, eller hur? emedan du endast bedömer honom ester hans yttre. Nå väll i hans bröst, hvarest du icke ens tror att ett kånslofullt hjerta kan slå, finnes der dock ett, som troget, hångifvet, aldrig förgåfves blifvit anropadt af vånskapen, och som ej har svikit mig vid något enda tillfålle. Vid detta brodrens beståmda förklarande, råckte Claude nästan medvetslöst af tacksamhet sin hand åt Marcelin. Men denne, liksom helt intagen af Onesippes ord och under afvaktan på hvad denne skulle ytterligare tillågga, besvarade ej den honom tillernade aktningsbetygelsen, utan fortfor att med spåndt åra sitta orolig och tyst. Onesippe tog åter till ordet: — Bror. jag ser att du nu ashör mig lugnare; af denna uppmärksamhet, för hvilken Jag tackar dig, drar jag den slutsatsen, att du, som genom mitt fall, sjelf fallit i en afgrund, haft tillråcklig tid att gnaga på din börda under det du varit instångd i detta usla nåste. Eftertankan har gifvit dig någon insigt i denna lefvande vetenskap, och jag vill nu sullborda din upplysning. Du år på vågen; jag har genomlupit den, och vill jemna den för dina fötter. Jag både bör och kan göra det; ty jag år derom ösfvertygad, att ehvad svårig