Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1852, sida 2

åtankan, på de sorger som förtärde dig, på de försakelser du underkastade dig för att lätta den börda, under hvilken jag suckade i min vanåra. Ditt ådelmod och ditt förstånd hafva varit så mycket förtjenstfullare, som man vanligtvis vid din ålder har mer lättsinnighet ån man har medlidande. Jag beundrar ditt uppförande emot mig, utan att jag dock derför vågar påstå, att jag, i ditt stålle skulle handlat på samma sått. Och likvål skall Gud veta, att jag endast underkastat mig mitt öde och stått ut med att lefva, i hopp att engång kunna gifva dig ersåttning för allt hvad du gjort för mig. Hör mig Claude, du år numera icke något barn; du har lefvat länge nog för att kunna bedöma hvarje gernings och hvarje saks egentliga vårde. Det finnes ingenting annat berömligt, det vill såga ädelt och sannt, ån det som öfverlesver händelserna eller som nedslär menniskornas förbannelser. Det finnes qvar derborta, derifrån jag nu kommer, flere ån en af mina kamrater; hvilka nu äro samhällets spetelska, och som likvål skulle blifva dess renaste medlemmar, om samhållet hade tillräckligt sundt förnuft för att gifva dem nåd. Olyckan år en sörfårlig låromåstare! erfarenheten utplånar månget så kalladt fel, den söndersliter många slöjor! Du ser denna mannen, för hvilken du