Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1852, sida 2

ska tidningar och ester dessa af oss reproducerats, med få eller inga afvikelser bekråsta sig, och således dess innehåll till det våsentligaste redan år kändt, anse vi oss likvål i sin helhet böra meddela denna mårkliga urkund. Vi upprepe åfven vårt förut yttrade omdöme, att detta opus åsyftar ingenting annat ån att stadfåsta den enväldsmakt Bonaparte vill grunda i Frankrike med derför hemtadt stöd i farbroderns institutioner. Den föregående proklamationen innehåller en motivering af den nya författningen, som uttryckligen förklaras vara grundad på konsulatets och kejsardömets politiska inrättningar, hvilka endast hela det förbundna Europas förenade makt förmått omstörta,och, enligt Bonapartes förmenande åro de enda som passa för Frankrike. Till följe af det under loppet af 8 århundraden utvecklade och allt mer belästade centralisationssystemet år allmånna opinionen van att ståndigt tillskrifva statens öfverhusvud det goda så vål som det onda. På grund hårsf måste detta öfverhusvud vara ansvarigt inför nationen. Men af denna regentens ansvarighet följer, att han måste fritt och obehindradt kunna utöfva sin makt. Derför måste han hafva ministrar, som bitråda honom i utförandet af hans tankar, men icke ett af solidariskt ansvariga medlemmar sammansatt ministerium, ett dagligt hinder för statens öfverhusfvud att följa sin egen impuls, uttrycket af en från representationen utgående politik, och just derföre underkastadt tåta vexlingar, som förhindra användandet af ett regelmässigt system. Bonaparte talar mycket om sin ansvarighet inför nationen, men då icke med ett enda ord antydes, hvari denna ansvarighet bestär, så reducerar den sig till en betydelselös fras. Vi låta honom sortsätta vidare i sin motivering: Ju upphöjdare och oafhångigare den stållning år, som en menniska innehar, ju mera göres henne behof af upplysta och samvetsgranna rådgifvare. Derföre måste bildas ett statsråd, regeringens sanna rådgilvare, det sörsta kugghjulet i den nya organisationen, en förening af praktiska mån, hvilka skola utarbeta lagförslagen och sedan understödja I dem i senaten och lagstiftande församlingen. Sedan kommer Bonaparte till de kontroller han i nåder medgifvit nationen genom sina ombud utöfva öfver verkställande makten. Hår år motiveringen ganska svag och består för det mesta i toma fraser och utfall emot de förra nationalrepresentationerna. Det år också ganska kinkigt, huru skicklig ordryttare man ån må vara, att öfvertyga om åndamålsenligheten och nyttan af den nationalrepresentation, som Bonaparte vill gifva Frankrike. Baserad på sådana grunder, som den nya författningen innehåller, kan Frankrikes blifvande nationalrepresentation endast blifva ett sogsamt verktyg i despotens hand att gifva ett sken af laglighet åt hans beslut och handlingar, men aldrig komma att utgöra ett sant uttryck af nationens vilja och önskningar. Den ena delen deraf — senaten — beror helt och hållet af presidenten och kan aldrig ens i ringaste mån anses representera nationen. Den andra delen, som utgår från folkets val och således skulle kunna betraktas som dess representanter, år, i jemförelse med den af presidenten beroende senaten så inskrånkt till I sin makt och befogenhet, att den föga kan utråtta, och skulle den åfven, emot all sannolikhet, visa någon tillstymmelse till motI stånd emot makten, så behöfva aldrig vederbörande deraf låta genera sig, enär författningen sörlänar dem så många utvågar att neutralisera eller förqväfva hvarje gnista af I