Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1852, sida 1

redelserna till afresan, var ännu uslare ån vanligt. En linnetrasa hängde vid fönstret och tjenstgjorde som gardin: och på dragkistan qvarlågo några frugtskal och ostkanter jemte brödsmulor, om hvilka slugorna samlat sig. — För tusan! sade Onesippe håpen öfver detta kysles försärliga nakenhet, du bodde allde alldeles inte får vål, bror! . . och det var för min skull, som du ålade dig alla dessa försakelser! tillade han i det han tryckte hans hand. — Hå6, hel yttrade Marcelin, det år djefla såkert, min lille, att du inte hår har frossat som en millionår! Vid detta tilltal, vånde Claude sig emot honom; för första gången såstade sig hans dgon på denna oådla varelse. Han ryste och gjorde en rörelse af afsky. — Hå, he! upprepade Marcelin i samma håftiga ton, med hvilken han alltid gaf tonvigt åt detta sitt vanliga utrop: — Det år en vån, sade Onesippe mycket hastigt och helt sakta till Claude, för att förminska det ogynnsamma intryck, som detta råa sått tycktes göra på honom. Du har haft orått att icke skrifva och underråtta mig om det vånliga förhållande uti hvilket du står med hr Lubois, fortfor han högt; om jag ve