Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1852, sida 1

det namne nuappast finnes. I Ständernas beslut angående anslag till jernvågen fann hr S. intet hinder för dess stråckning åt det håll, der den kunde göra mesta gagn, som tvärtom mäste antagas hafva varit afsigten med garantiens beviljande. I alla fall kunde ju början göras med den delen af den blifvande vågen, som ligger mellan Köping och Svartå, då genom en kongl. proposition vid nästa riksdag det föråndrade förslaget kunde får Ständerna framstållas, hvarefter de, med ledning af de nyare vunna upplysningarne, kunde antingen godkånna den föråndrade rigtningen eller vidhålla sitt första beslut om banans dragande till Hult. Hr landshöfding Oldevig yttrade några ord, som tycktes antyda, att han vore af någon annan mening; men tillade, att då han redan för komitsn sramställt sin åsigit i åmnet han ansåg sig nu ej behåfva upprepa den. Hr Sandströmers äsigt bestreds med mer eller mindre utförligt framställda motskål af borgmåstare Boseus, bergmästare Troilius, som på bergslagernas vägnar särdeles grundligt sökte visa Hults företråde såsom ändpunkl; brukspatronerna Eriksson, Henström m. sl.; men försvarades af ombuden från Westergöthland, isynnerhet major Nordenfelt, samt brukspatronen G. Wahlund srän Christinehamn, den senare likväl med uttryckligt vilkor, att en bana samtidigt skulle anlåggas till denna stad. Doktor Gumaelius sade sig vara förbunden att yttra sin mening i denna fråga, för hvilkens befråmjande och låsning han de tvenne sista riksdagarne såsom representant arbetat, isynnerhet då han nu tyckte sig finna, att man med Ståndernas beslut trodde sig kunna göra nästan som man ville. Han ansåg hufvudsaken vara den, att vi åndtligen skulle få en större jernvåg anlagd i vårt land, och således ålven tillegna oss detta vigtiga medel till fråmjande af industriens och all både intellektuel och materiel odlings utveckling, som i andra länder åstadkommit så oerhörda förändringar. Det var således först fråga om jernvågens blifva eller icke blifva; och då borde vål alla underordnade åndamål stå tillbaka, såvida de lade hinder i vågen för hufvudåndamålets vinnande. Men om man ville vinna detta, borde man hålla fast vid Ståndernas beslut och ej åfventyra hela sakens fall för denna gång, och kanske för en lång framtid, genom att yrka våsendtliga förändringar deruti. Vål kunde vågens rigtning på mellanstyckena undergå jemnkningar, utan att detta beslut i någon män behöfde anses rubbadt. Men punkterna Köping. Orebro och Hult voro i den gisna garantien uttryckligen beståmda, och deri kunde ingen annan ån Stånderna sjelfva besluta någon förändring, tillochmed om det påtagligen skulle visa sig, att deruti vore ett misstag begånget, hvilket likväl torde falla sig svårt eller omöjligt att bevisa. Frågan skall således, om man frångår Ständernas beslut, hvila till nåsta riksdag, hvilket låtteligen torde blifva liktydigt med en hvila för alltid. Den som sett huru —— — — —