Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1852, sida 1

möjligt att misstaga sig på hans mening, — Jag kommer ifrån Boulevarden Beaumarchais, ifrån Mathurin. Vid detta tilltal, som i synnerhet undanröjde sista skymten af tvifvel ur hans själ, nedböjde den olycklige arbetaren suckande sitt hufvud; hans Ögonlock tyngdes af tårar, och genom en nåstan ögonblicklig öfvergång, skiftade hans ansigtsfårg ifrån det starkaste purpur till den dödligaste blekhet. Nä våll nå våll utropade hr Lubois förskråckt öfver denna förfärliga omvexling: hvarföre sucka? hvarföre rodna? Du år ju icke skyldig till något brott, mitt barn! Det år blott uslingar som kunna förebrå dig. .. Ack, gråt, gråt, tillade han, då han såg att stoltheten undertryckte tårarne, och att dukande under för denna anstrångning han nåra nog qvåfdes af sina snyftningar; gråt gerna i min nårvaro Claude, du behöfyer det! Men rodna ej. . .. Jag älskar dig, hör du? jag ålskar och högaktar dig! Du år blott att beklaga; du har endast åra att skörda i allt detta; ty du har visat dig stor, ådel och undergifven, mer än hvartill mången måhända i ditt stålle haft mod. — Ack! jag år vanhedrad menniska, mumJade Claude i det han med uttryckssull åtbård betäckte sitt ansigte med båda hånder.