Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1852, sida 1

nom. Redan i andanom förvirrad öfver de srågor, hvarmed han förutsäg att sidenkramhandlaren skulle öfverhölja honom, tänkte han ej ens på att påfinna några undslykter. Han sökte med ögonen i vindskammaren en tillslyktsort, som han ej fann utanföre, och utan att långre kunna styra sin otålighet störtade ban sig liksom Fålicit bakom skärmen. Hans beslut fattades så hastigt, att Claude ej hann förhindra honom verkställigheten deraf. Ett litet qvåfdt utrop som besvarades af ett dylikt, underråttade honom plötsligen om denna ovåntade utveckling, Han förskråcktes öfver följderna deraf, men, ehuru betänklig saken ån syntes vara, hindrades han genom hr Lubois hastiga ankemst, som ån mer intrasslade hårfvan att deråt egna sina tankar, hvilka nu uteslutande upptogos af ögonblickets kris. — Claude, du år ju ensam? sade sidenkråmaren i det han satte foten på dörrtröskeln, och kastade en hastig blick in i vindsrummet. — Ja, ... ensam ... hr Lubois. — Jag frågar emedan jag tyckte mig i trappan höra ett buller liksom af två personer. — Ni vet vål, svarade Claude undvikande och med ett fint leende får att aslägsna alla misstankar, att jag nu ej mer tar emot någon hos mig.