Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1852, sida 1

TR EEEEE— satsen af den herre han beherrskar. Pius ville hafva kärlek — kardinalministern endast fruktan; Pius nårde stora id6er och drömde om en storartad utveckling — kardinalministern kånner endast den småaktigaste, erbarmligaste och andefattigaste polisoch diplomatstyrelse; Pius IX:s hjerta slog, vid tanken på Italiens enhet, lika håftigt som den fattigaste Romares — med kardinalministern vågar han icke tala derom, utan att nådgas höra Predikningar om en farlig ideologie; Pius IX tånkte blott på förlåtelse och amnesti — kardinalministern vet icke af annat ån håmnd och straff. Pius IX såg folket blifva allt fattigare och elåndigare, han ville hjelpa det och låtta dess bördor — kardinal-ministern behöfver penningar och tager dem hvar han kan; Pius IX ville i trotts af allt vara sri och bereda andra frihet — kardinal-ministern förstår sig endast pä tyglar och betsel, sängelsen och bojor; om Pius ännu någon gång vill följa sin egen kånsla, så frågar honom kardinalministern om han återigen vill begifva sig på den våg, som fört honom i förderfvet. Redan under de första åren af hans regesing ropade Romarna till Pius IX, anspelande på hans familjenamn Mastai Feretti: Pio nono, bello e buono; ma stat (Pius den nionde, vacker och god; men han blir stående.) Pius blef likvål ej stående. Han ville vara fri och göra fri; men han ville också sjelf skapa denna frihet. Friheten skulle icke vara fri, utan den skulle vara hans tjenare, beundrare och hofstat; den frihet han åmnade åt sitt folk, skulle vara en skånk och ett verk af honom. Han kånde och ålskade frihetens bild och drag; men han kånde icke dess sjål och inre våsen. Hans blick stråckte sig långre och hans tankar voro båttre och mera storartade ån Antonelliernas och Lambruschinernas; men han tånkte sig dock den fria mannen endast som en hofman, utan egen vilja, egen öfvertygelse, karakter, motsägelse eller sjelsständighet. Han förmådde endast tänka sig friheten som en vattenkonst, en försköning i trädgärden till sitt palats, som aldrig stiger högre, ån han vill, hvars vattenstrålar spela når han önskar och försvinna, når han icke mera vill se cem, och åt hvilka han kan gifva den riktning han behagar. Men friheten år ingen tjenarinna, intetlekverk, ingen prydnad; den år fri som bergströmmen, hvilken sjelf bryter sin fåra; som icke vet af några hinder; som icke får någon ro, förrån han år der, dit konsoqvensen i hans beståmmelse drifver honom; som i sig sjelf icke år förstörande, utan tvertom lifvar, vederqvicker och befruktar, men dock språnger allt som såtter sig till motvårn; som icke tål att qvarhållas hvarken på bergets höjd eller i dalens djup eller annorstådes; som hvarken bar rast eller ro förrån han slutit förbund med den allmånna frihetens stora ocean. Hvad vore vål det för en frihet, som berodde af en vink, af en menniskas villfarelAALA — ——