Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1852, sida 1

utesluter fruktan genom medvetandet att man beskyddar, så hade Fålicit alldeles icke strax erfarit någon oro vid att stanna ensam qvar hos Claude. Denna indirekta anhållan att hon skulle såtta sig, som han ställde till henne med osåker och tvekande röst, spridde ett plötsligt ljus i hennes själ; hennes blygsamhet blef uppskråmd, hon spratt till och måste samla hela sin styrka och beslutsamhet för att temligen lugnt svara: — Jag tackar er hr Claude. Denna obetydliga fras var knappt utsagd, sörrän hon ångrade det uttryck af stelhet och i förbehållsamhet som låg deri. Sluttningen var hal och hon skulle måhånda nalkat ned om ej en ovåntad håndelse timat, som gjorde ett hastigt slut på samtalet. Ett smygande fotsteg hördes komma i trappan; dess ljud var så svagt och obestämdt, att ehuru hon ofrivilligt lyssnat, hon dock behåfde ett ögonblicks öfverläggning för att kunna afgöra huruvida någon gick uppföre ifrån bottenvåningen, eller gick utföre från en af de undre våningarne, Bullret tilltog dock efterhand men allt som det nalkades blefvo stegen tyngre och långsammare. Anlånd i femte våningen stannade den uppgående på afsatsen, och han tycktes antingen tveka eller kånna sig före, men snart hördes ljudet ånyo, men denna gången tydli