Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1852, sida 1

gare och hastigare. Då fattades Fålicit af en underlig darrning och hon intogs af en oåfvervinnerlig råddsla. Blek, dråmmande, stum och urstånd att tånka och vålja, gaf hon blindt vika för den för ågonblicket herrskande kånslan. Icke seende mer ån en fara, nemligen den, att blifva öfverraskad ensam med en ung man i dess rum, såg hon blott ett sått att undkomma, och det var att dölja sig bakom skärmen, hvilken, som vi nämnt stod sramför Claudes sång. Föröfrigt var det hennes lycka att hon hastigt sökte sig ett gåmstålle, ty i samma ögonblick öfverhoppades de två sieta trappstegen med ett kraftigt språng, och den unga bokhållaren Napoleon visade sig vid ingången till vindsrummet. — Herr Claude? utropade han. — Det år hår, svarade Claude ytterst förvånad öfver detta besök och bjudande till att bibehålla en lugn uppsyn och att stadga sin röst så mycket hans eget upprörda tillstånd medgaf; hvarmed kan jag vara er till tjenst, min herre? Napoleon steg in, såg sig ifrigt om i rummet och tillslöt dörren. Iv ord, min herre, sade han, ni år enI sam, och jag kan således öppet förklara mig.