Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1852, sida 2

—————— — Jag skulle just räda honom deriill, utropade hon med en förtrolig, okonstlad öppenbjertighet, hvilken genom sjelfva den håflighet och den liflighet hon laggt i tonen och ätbörden för att lugna honom, tvertom särdeles förbryllade, och långt ifrån att, som hon smickrade sig, göra honom något nöje, deremot förstelnade ett halft leende som randades på hans låppar. I det hon obetånksamt framkallade dessa ord, kånde hon sig bli förlägen, och tog några steg innåt rummet, lemnande Jeanne Ma rie ensam vid fönstret. Claude rörde sig ej ur stållet hvarest han aktningsfullt förblifvit stående; han nöjde sig med att vånda hufvudet åt hennes sida. — Kanske, stammade han med darrande röst, år det helt enkelt derlöre att ni åger inflytande hos honom, mademoiselle, som hr Napoleon skulle samtycka att göra mig denna heder? — Å den hedern, svarade hon, likaledes å sin sida förlägen öfver den obeskrisliga ton I som genomgick dessa ord; ni skåmtar herr Claude. . . . Föröfrigt, så bereder sig fru Rigaud till att snart ge oss en ny bal, och . såkerligan ... som hr Napoleon blir en af värdarne, om ni yttrade den ringaste önskan.